Luciapokalen

När George Butler gjorde filmen ”Pumping Iron” var en av de stora frågetecknen hur massmedia skulle uppfatta bodybuilding och bodybuilders. I inledningen av filmen skulle man se hur Mike Katz stod backstage och värmde upp inoljad och glansig. Precis innan filmen släpptes ångrade sig dock Butler och satte istället in en sekvens där en balettkoreograf lär Arnold och Franco Columbo hur de ska ta sig från en posering till en annan på ett artistiskt och konstnärligt sätt. Denna sekvens var till för att allmänheten skulle få ett positivt intryck från ruta ett, och inte bara se bodybuilders som något huvudlöst muskelmonster. Där fick den oinvigde något att relatera bodybuildingen till.

Av Fredrik Age, infört i BODY Magazine 8/1999

Om någon oinvigd går för att titta på en bodybuildingtävling så tycker den personen att lineup-ronden eller särbedömningarna är en trägen historia där alla mer eller mindre ser likadana ut. När då hela tävlingen mer eller mindre är över kommer då den fria poseringen, varpå den oinvigde vaknar till och det visar sig då att det är den enda rond som han eller hon kan förstå eller uppskatta. När sedan resultaten utannonseras så reflekterar den oinvigde på hur konstigt resultaten utföll, och ”Han som kom trea poserade så fint och borde minsann ha vunnit” samt ”Hur kunde han vinna?” blir obesvarade frågeställningar.

Den oinvigde lämnar tävlingsarenan än mer oförstående än innan tävlingen och chansen att han eller hon återkommer är mindre än någonsin. Den oinvigde kommer sedan hem och slår på TV:n samt knappar in Eurosport som just i kväll visar bodybuilding. Det enda de så klart visar är naturligtvis poseringsronden och den oinvigde förstår än mindre hur bedömningen går till eftersom inget resultat kan relateras till poseringen.

Den fria poseringen är den tävlandes bästa chans att visa domarna vad han/hon vill dem att se i motsats till alla andra ronder där domarna väljer vad de vill titta på. Men trots alla dessa fakta och påståenden så är poseringsronden en rond som ingår i bedömningen men har inte någon särskild rond och är därför inte så avgörande som den kanske borde vara. En bra fri posering kan dock ge en av två likvärdiga tävlande första platsen istället för andra platsen.

Detta förklarar lite av det faktum att många av de poseringsprogram som genomförs på tävlingar i Sverige är rent utsagt undermåliga, eftersom de tävlande vet om att poseringen inte är så avgörande. Poseringsprogrammet blir något man slarvar ihop dagen innan tävlingen, helst på kvällen när man är helt slut och inte kan tänka klart, och innehåller en del spridda krabbor och en släng dubbelbiccor till tonerna av Accepts ”Balls to the Wall”, trots att man tävlar i -70 kg och påminner mer om en glasspinne än om ett muskelknippe.

Man måste välja musik efter fysik. En -70 kille eller en -52 tjej har väldigt svårt att posera till kraftig och tung musik och bör därför välja något mjukare eller lättare. Poserna måste också passa fysiken och personen bra. De som lagt ner tid och kraft på poseringen blir då, tack vare detta fenomen, inte så premierade som de borde bli, och tappar kanske också gnistan att lägga ned kraft på poseringen i framtiden eftersom ingen annan gör det. Det är synd med tanke på att folk som komm er för att titta på tävlingen har lagt ut dryga entréavgifter på upp till 300 kr, och förtjänar att få valuta för pengarna.

När man ska konstruera det fria poseringsprogrammet så brukar det vara enklast om man först väljer musiken och sedan lägger in poseringarna. Den egentliga meningen med den fria poseringen är ju att visa publik och domare bodybuilderns bästa sidor genom de mest fördelaktiga poseringarna. Vad man sedan gör är att försöka hitta smidiga och fina övergångar mellan poseringarna i programmet så att alla poseringar flyter. Man ska försöka undvika att bara flytta sig från posering till posering eftersom detta bara ser stelt och tråkigt ut. Tänk på att hela tiden se obesvärad ut och inte krysta på alla poseringar, vilket endast gör poseringarna sämre snarare än bättre. När sedan programmet är ihopsatt ska du träna in det noggrant eftersom ju mindre du slipper tänka på poseringen desto mer tid kan ägnas åt träningen och dieten.

Att välja poseringar som passar ens fysik är ett svårt vågspel och det finns också många olika sätt att gå tillväga för att göra detta på. Det enklaste sättet är att försöka hitta poseringar på är att titta på filmer från tävlingar, bilder och reportage och därefter välja ut ett antal poseringar som du övar på tills de sitter och kan sättas med slutna ögon mitt i natten om någon väcker dig. Öva dem på gymmet, hemma framför spegeln och viktigaste framför allt be någon titta på dig och ge ett objektivt omdöme om hur du sätter poseringarna. En bra fysik blir aldrig riktigt bra om man inte kan lära sig att visa det genom sin posering. En mindre bra fysik kan däremot bli mycket bra om lär sig att visa sina bästa sidor och dölja sina dåliga.